Debuten skedde först vid 36 års ålder, med Lergök, naturer (Bonniers 1991), bokstavligen en ”gök” i bokfloran, en samling djur- och textmutationer i kamouflagedräkt, med start i enkla organismer och final i vrålapans högsta grenar av utvecklingsträdet. Lergök hade ett speciellt fokus på allehanda parasitiska relationer arter och individer emellan.

I Inga vildar – ett mänskligt ABC – försökte jag kasta om den vite mannens traditionella perspektiv på andra och förment osofistikerade kulturer, från jägare-samlare till azteker. Även s.k. naturfolk är självfallet totalt impregnerade av kultur, om än i samhällen en gnutta annorlunda organiserade än vårt eget skenbart ack så framgångsrika, men för den skull inte nödvändigtvis mindre våldsamma för det. Finns det idag några urbefolkningar utspelar sig deras ritualer mitt ibland oss.

Som framgår av titeln Vitahusår tilldrar sig denna okonventionella roman av och till i Washington – eftersom jag sarkastiskt ville antyda att skapelsens krona utgjordes av Ronald Reagan tragikomiska gestalt – men dess egentliga ”huvudperson” är en missilbärande strategisk ubåt baserad i djupet till havs, avväntande order för att med sin dödliga last tas i bruk i ett nukleärt ragnarök.

Efter att således ha inlett författarskapet med att gestalta världen från begynnelsen till undergången behövde jag en nyorientering. 1998 utkom på Bonniers en brokig barndomsskildring från Umbrien mellan världskrigen, närmast min egen fars, Rå umbra bränd umbra, kallad. Det var en mycket stor utmaning att för första gången skriva om riktiga personer, sådana som hade levt i historisk bemärkelse. Jag trodde dessförinnan att författaren utgick från den ena eller andra aspekten av verkligheten och så skruvade upp denna in extremis. Plötsligt fick jag klart för mig att det fanns gott om människor som för att kunna gestaltas litterärt snarare måste förminskas än blåsas upp och det inte främst av hänsyn till personerna, utan till litteraturen.

Essä nummer två i kvartetten om vad det innebär att vara människa avhandlar vår mat, enskilda rätters och råvarors förvandlingar samt hur födan tillverkas, hur våra smak- och luktsinnen fungerar och vidare hur kulturella värderingar, skiftande moden och geopolitiska omvälvningar tillsammans med tekniska innovationer i stadigt accelererad takt omdanar det kulinariska fältet.

Om kärlekskonsten. Vad innebär egentligen kärlek och vilket ansvar kräver kärleksrelationer av oss? I denna breda och nyfikna essä om den erotiska kärleken som praktik och hållning avhandlas hur den biologiska attraktionskraften förvandlas till kultur och moral. Vilka uttryck har erotiken tagit sig i historien och vad är genusforskning, förälskelse, återhållsamhet, svartsjuka, pornografi, perversioner och mycket annat. Vad skulle dessutom en kärlekskonst värd namnet kunna innebära i vår centrifugala och otåliga tid.

Tre dystopier.

Dystopin är som genre idag relevantare än någonsin, både mot bakgrund av medias banalisering, den accelererande globala klimatförändringen och det faktum att antalet diktaturer i världen breder ut sig. Tillkommer nyare hot som AI och människans egen klassiska destruktionsdrift.

Två av de här aktuella kortromanerna – Senilia (om en gammal uppfinnare som lever ensam med sin robot) och Neutronstjärnan (om en legosoldat mellan det fjärde och femte världskriget) – gestaltar var och en från sina olika utgångspunkter post-apokalyptiska tillstånd, utan sammanhållande statsapparater, medan omständigheterna i Tvåtusentjugoåtta inte är mindre dysfunktionella, fast huvudpersonens liv här utspelar sig i ett samhälle där den enskilda individens värde av andra skäl reducerats till nästan ingenting.

Kommer vi i framtiden åter att leva i klansamhällen, utan statliga våldsmonopol, eller inom ramen för nationalstater, med rätt att konsumera, men med demokratin stadigt mer urholkad och analysen ersatt av underhållning?

Tre dystopier tecknar tre möjliga vägar, den ena mer skräckinjagande än den andra. En sak är klar: kontroll över utvecklingen har vi inte, oavsett hur många verkligheter vi påstår att det kan finnas. Historien visar tydligt att ingen någonsin har kunnat förutsäga vad som kommer att ske. Detta gäller lika mycket idag.

Om dödskonsten.

Hur har döendet och döden uppfattats i Västerlandet de senaste tvåtusen åren? Vad gör vissheten om att vi alla snart är borta med oss medan vi ännu lever?

Om dödskonsten försöker besvara dessa frågor om vår äldsta och mest ihållande besatthet, men går också grundligt in på relaterade ämnen som sekulariseringens förvandling av synen på den individuella döden, den moderna sjukvårdsapparatens hantering av den döende och konsekvensen av att vi idag betraktar döden som något främst drabbande åldringar, inte barn.

Döden och döendet undersöks här prismatiskt från olika håll. Angreppssätten och perspektiven växlar. Centralt står likväl hur jag som privatperson ska förhålla mig till att det strax är slut och dessutom – om det går – berika den tid som återstår. Kan man således lära sig att bygga upp en dödskompetens?

Farol.

Två yngre vänner tillbringar en höst på Farol, en timmes båttur ut från Algarvekusten, Portugals sydligaste punkt, i syfte att bli författare.

Språkproblemen på ön är betydande och merparten av de bofasta fiskarna analfabeter. Missförstånden blir därefter. De två författarna in spe – Jan Kauri och Stefan Foconi – är uppfyllda av sin mission, kosta vad det kosta vill. Ingen av dem tycker sig ha mycket att återvända till. Båda utgör olika sorters prövningar för omgivningen.

De två huvudpersonernas närmare omständigheter och käpphästar tecknas mot bakgrund av Estlands, Italiens och Portugals blodiga 1900-talshistoria. Fokus ligger därutöver inte minst på själva den omkringliggande naturen på detta i Atlanten utkastade lilla platta sandskär. Vem hanterar sin trivsel och vantrivsel konstruktivast? Vem överlever och vem kommer att duka under? Framtiden tycks – trots missanpassning och melankoli – ännu ligga vidöppen.